Vallastaden i Linköpings kommun
Den röda tråden i arbetet med den offentliga gestaltningen i stadsdelen Vallastaden var att konsten skulle förhålla sig till den bärande idéen kring Vallastaden. Den handlar om en varierande stadsmiljö som stimulerar och appellerar till den gående människans sinnen: lyssna, känna, smaka, lukta, se, samt visionen om ”en stadsdel med naturen i åtanke”. Konsten varierar i storlek och uttryck, verk av 7 olika konstnärer i olika tekniker och skalor har installerats i stadsdelen. Konstnärerna har på olika sätt tagit fasta på på Vallastadens grundläggande idé och vision.
Konstnärerna och konsten
Hasti Radpours väggmålning Samexistens (2017) intill Röda bron är inspirerad av idén om människan i centrum, färgstark, tänkande och drömmande, och av visionen om en stadsdel med liv och rörelse, gemenskap, mångfald, variation och kreativitet. Till detta har hon även inspirerats av äldre persiska bokillustrationers annorlunda komposition, varierade vinklar och perspektiv.
My Lindh knyter i sitt textverk Jag rörde mig i textens riktning (2017) an till platsen och dess natur, och gör betraktaren delaktig i verket genom att aktivt delta i en rörelse för att läsa texten. Själva texten i sig är en kommentar på betraktarens placering och själva rörelsen i ansatsen att vilja läsa texten. Texterna är blästrade i betong och stenytor.
Interrogative (2017) av Eva Beierheimer är en skulptur som består av ett modulsystem av ytor och tomrum i härdad aluminium. Ett visuellt mönster bildas genom frågetecken och utropstecken som överlagras, vrids och sammanlänkas. Beierheimer använder dessa tecken som synonymer för frågor och svar och skulpturen talar om människans nyfikenhet. Viljan att få svar är en stark drivkraft för att utveckla ett samhälle, och genom frågor och svar ökar vi vår förståelseför andra människor.
Michel Johanssons installation Jump (2017) fokuserar på en närliggande damms koppling till hästar, med hästhoppningshinder som utgångspunkt och inspiration. Johanssons hinder har bommar i färger och mönster som ständigt skapar nya kompositioner, det ändrar karaktär beroende på var betraktaren står. Verket skapar ett rum man kan besöka, i kontakt med parkens natur.
Katarina Löfström ville med sin gestaltning skapa ett naturligt blickfång för Nobels torg i Vallastaden. Hon tar fasta på de element som definierar platsen Smedstabäcken vid Nobels torg i titeln; Sol, Vind och Vatten (2017), hon uttrycker det själv som: ”Vinden har ryckt tag i en och skapat vackra krusningar i gräset och speglingar på bäckens vattenyta. Detta vill jag ta fasta på i en större konstnärlig gestaltning”. Verket är ett vindanimerat fasad- och ljusverk som täcker delar av två fasader samt en stödmur runt en vattentrumma.
Fredrik Norén vill med verket BREAK (2017) väcka nyfikenhet hos de som rör sig i området och påverka människors rörelsemönster och samtal genom interaktivitet. Norén fastnade framför allt för beställarens formulering av hur den arkitektoniska stämningen och de allmänna utrymmena var menade att förmedla en känsla av ett vardagsrum. Verket består bland annat av ett antal stolar i olika former och färger, monterade på en låg betongmur.
Stefan Klaverdal utgår i sitt ljudverk Väsen (2017) ifrån naturmiljön i Vallastaden och skapar en lekfullhet i den genom att placera ut högtalare och ljudavtryck. Skogen har historiskt sett varit en mytomspunnen miljö där människor tror sig ha sett övernaturliga saker och förmänskligat den genom att t.ex. tänka sig att träden har känslor eller att luften kan tala till oss. I Väsen vill Klaverdal knyta an till den traditionen och på olika sätt hjälpa besökarna att knyta an till växter och objekt i naturen. Skogen och parken blir ett rum med flera rumsligheter av ljud där berättelser, lekar och rekreation blandas på ett fint sätt.
Fotograf: Göran Billeson
